Den offentliga textilkonstens guldålder inleddes i Sverige i mitten av 1900-talet, i samband med att Edna Martin tog över som chef för textilateljén Handarbetets Vänner i Stockholm. Under hennes tid som chef, 1951–77, utvecklades verksamheten från att fokusera på hemtextil mot att utveckla och uppmärksamma textil monumentalkonst. Konstnärer som Lennart Rodhe, Sten Kauppi, Hans Krondahl och Kaisa Melanton anlitades för stora textila verk för offentliga miljöer. Efter att under 1940- och 50-talen främst beställts för officiella platser som stadshus, kyrkor och banker spreds den offentliga textilkonsten under 1960- och 70-talen till skolor, sjukhus, fängelser och kontorsbyggnader.

Ett av 1950-talets stora prestigeprojekt var Marianne Richters monumentala vävnad för FN-byggnaden i New York. Draperiet självförstördes och idag är skisser, materialprov och foton det enda som finns kvar. 2013 ersattes verket av Ann Edholms Dialogos.

I Frankrike arbetade Jean Lurçat för att förnya och återuppliva den gobelängkonsten, främst genom samarbetet med det anrika väveriet i Aubusson. Maria Helena Vieira da Silva tog hjälp av 78 docent- och professorsfruar som arbetade i sex år med korsstygnsbroderierna för universitetet i Basel.

Jonas Dahlbergs ej utförda förslag Silver Screen vävd av 78 000 meter silvertrådar tänjer på idén om vad ett textilt verk kan vara. Kanske kan även Christo och Jeanne-Claudes inpackningar av offentliga platser ses som textil konst?