Birgit Ståhl-Nybergs utsmyckning av Akalla tunnelbanestation från 1977 består av sex figurativa kakelväggar som skildrar den moderna kvinnans och mannens vardagsliv, fritid och ideal. På väggen Mannens ideal och verklighet (1977) står Fantomen, fotbollsspelaren, kontorsarbetaren och snickaren sida vid sida med en pappa som bär sitt spädbarn. Ståhl-Nyberg ville uppmuntra resenärerna att reflektera över rådande normer och såg konsten som ett verktyg för social förändring. Även i Siri Derkerts skisser till Kvinnopelaren (1958) på T-centralen återkommer barnomsorg som motiv, genom scener med lek och blöjbyten. Liksom Ståhl-Nyberg använde Derkert konsten som ett politiskt redskap. När verket invigdes 1958 var det banbrytande att skildra sådana vardagliga sysslor i en offentlig miljö.

I Fritz Sjöströms Motto: familj (1964) och Henry Moores Hill Arches (1974) används begreppet familjegrupp för att beskriva relationerna mellan skulpturernas olika delar. Formerna står nära varandra och är riktade mot varandra på ett sätt som kan associeras till en familj: två större delar kan läsas som föräldrar och en mindre som ett barn. Även abstrakta verk kan förmedla känslor av omsorg och närhet. I skulpturen Hill Arches förstärks detta genom hur de välvda formerna tycks böja sig skyddande över det runda klotet.