Birgit Ståhl-Nybergs utformning av Akalla tunnelbanestation från 1977 är uppdelad i sex figurativa kakelväggar föreställande den moderna kvinnans respektive mannens vardagsliv, nöjen och ideal. På väggen Mannens ideal och verklighet står Fantomen, fotbollsspelaren, kontorsarbetaren och snickaren sida vid sida med en pappa som bär på sitt spädbarn. Ståhl-Nyberg ville uppmuntra resenärerna att reflektera kring normer och såg sin konst som ett verktyg för social förändring. I Siri Derkerts skisser till Kvinnopelaren på T-centralen återfinns barnuppfostran som motiv i form av blöjbyten och lek. Liksom Ståhl-Nyberg använde Derkert sin konst som ett politiskt redskap. Att dessa vardagliga “kvinnosysslor” avbildades i offentlig miljö var banbrytande när verket invigdes 1958.

Hos Fritz Sjöströms Motto: familj och Henry Moores Hill Arches betecknar begreppet “familjegrupp” ett sätt att beskriva olika formelements relationer i en komposition. Skulpturernas delar är arrangerade intimt och vända mot varandra. Två större delar läses som föräldrar och den mindre som ett barn. Även i abstrakta verk kan vi uppfatta ett beskyddande och kärleksfullt uttryck, som i hur de välvda formerna i Hill Arches böjer sig över det runda klotet.